| 1. |
- Biermann, Max, 1989, et al.
(författare)
-
Efficient utilization of industrial excess heat for carbon capture and district heating
- 2020
-
Konferensbidrag (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Carbon capture and storage (CCS) from fossil and biogenic (BECCS) emission sources is necessary to limit global warming to well below 2°C. The EU as well as Swedish national agencies emphasize the importance of CCS for emission intensive industries. However, the cost of implementing CCS is currently still higher than the cost of emitting CO2 via the EU ETS, for example. To incentivize rapid deployment of CCS, the concept of partial capture has been suggested, i.e. capturing only a fraction of the site emissions to reduce capture cost. Several studies have found that the utilization of excess heat from industrial processes could significantly reduce the capture cost as the heat required (~120°C) may be available in significant quantities. However, available excess heat will not be sufficient to power full capture at most industrial sites. In Sweden, many industries utilize all or part of their excess heat in heat recovery units or in combined heat and power (CHP) plants to produce electricity and deliver heat to municipal district heating (MDH) systems. A broad implementation of CCS will, thus, effect the availability of excess heat for industrial heat and power generation. The future product portfolio of industrial processes with excess heat export and CHP plants can therefore be expected to include not only heat and power production, but also climate services (CCS/BECCS) and grid services (frequency regulation due to intermittent renewables). The aim of this work is to assess partial capture at sites that have access to low-value excess heat to power the capture process, whilst considering competition from using the excess heat for MDH delivery. The work is based on process modelling and cost estimation of CO2 capture processes using amine absorption for two illustrative case studies, a refinery and a steel mill, which both currently use excess heat for MDH. The main focus is on investigating how seasonal variations in the availability of excess heat as well as the demand of district heating impact cost-efficient design and operation of partial capture at industrial sites. A challenge when utilizing excess heat in connection to a process connected to a district heating system is that the heat source which can be used to power part of the capture process will exhibit seasonal availability, and thus may inflict extra cost for the CCS plant not running at full load, and therefore may counteract the economic motivation for partial capture. To prevent this, heat integration between CCS and municipal district heating is investigated, for example by utilizing heat from the CO2 compression so that low-pressure steam is released from MDH to provide heat to capture CO2 whilst maintaining MDH supply. The design of the amine absorption capture process will have to handle significant load changes and still maintain high separation efficiency within hydrodynamic boundaries of the absorber and stripper columns. The cost of such operation will depend on the solvent circulation flows, the number of absorber columns (including packing and liquid collectors/distributors) and capacity of solvent buffer tanks for storing unused solvent during the winter season. Assuming that a constant amount of CO2 is avoided, the avoidance cost of CCS based on excess heat with seasonal heat load variations is compared to the avoidance cost of CCS based on the use of external fuel to achieve a constant heat load to the reboiler.
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Johnsson, Filip, 1960, et al.
(författare)
-
Delrapport B1. Nyckelverksamheter i omställningen - Till Klimaträttsutredningen M 2019:05
- 2022
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Vårt uppdrag från Klimaträttsutredningen har bestått i att svara på om, samt på vilka grunder, man kan peka ut fysiska verksamheter som bedöms kunna vara avgörande för att målet om nettonollutsläpp ska kunna nås i Sverige. Det övergripande syftet med detta är att i så fall, i en tillståndsprövning, kunna ha möjligheten att låta dessa verksamheters potentiella klimatnytta i vissa fall väga tyngre än lokal miljöpåverkan eller andra samhällsmål. Som vi resonerar kring i rapporten vill vi särskilt understryka vikten av ett systemperspektiv i den omställning vi är inne i, samt de risker och utmaningar vi ser kopplat till att specifikt peka ut ett antal nyckelverksamheter som bör gynnas i tillståndsprövningar. Behovet av att klimatnyttan av en verksamhet ska kunna vägas in i en tillståndsprövning som gäller lokal miljöpåverkan är uppenbar men, enligt vår uppfattning, inte självklar med avseende på vilka kriterier som ska tillämpas. Vi har istället valt att föreslå ett begränsat antal (fyra) grupperingar av tekniker eller verksamheter – ”strategiska funktioner” – som vi anser är kritiska för att bidra till en effektiv klimatomställning i Sverige och för att uppnå Sveriges nationella klimatmål. Som vi beskriver i rapporten kan dessa strategiska funktioner omfatta ett antal olika tekniker och verksamheter, vilket vi ger exempel på under respektive grupp. Skälet till detta är att man då undviker att peka ut ett antal utvalda tekniker/verksamheter som särskilt viktiga, av orsaker vi resonerar kring i rapporten. Grupperingen i fyra kategorier av nyckelfunktioner ska därför ses som ett möjligt alternativ att svara på vad som skulle kunna ses som nyckelverksamheter i klimatomställningen. De kriterier som ska användas för respektive nyckelfunktion får då istället avgöras i den enskilda prövningen, men vi ger i rapporten ett antal exempel på förslag till kriterier som skulle kunna användas (även om de är långtifrån självklara, av skäl som vi också resonerar kring i rapporten).
|
|
| 4. |
- Johnsson, Filip, 1960, et al.
(författare)
-
Delrapport B2. Elektrifieringens betydelse för omställningen - till Klimaträttsutredningen M 2019:05
- 2022
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med denna studie är dels att peka på betydelsen av elektrifieringen som åtgärd för att nå Sveriges klimatmål, dels att utreda vad detta kan komma att innebära för den framtida elanvändningen. Eftersom industrin och transportsektorn idag står för de största utsläppen av växthusgaser ligger fokus för denna studie på en analys av elektrifieringens roll i dessa sektorer. Vi kan konstatera att elektrifiering som klimatåtgärd inom industri och transport har rönt stor uppmärksamhet under de senaste åren. Det handlar bland annat om att järn- och stålindustrin, som står för de största industriella utsläppen av koldioxid i Sverige, har aviserat ett antal projekt och investeringar som, om de realiseras, helt kommer att ställa om denna bransch, kraftigt minska utsläppen av växthusgaser och väsentligt bidra till en ökad elförbrukning. Även andra industribranscher har aviserat ambitioner att ersätta fossil bränsleanvändning med el och vätgas. Men utvecklingen berör också transportsektorn där försäljningen av elfordon har tagit ordentlig fart och där flertalet prognoser pekar på att majoriteten av nybilsförsäljningen av lätta fordon kommer att utgöras av laddbara fordon innan 2030. Om denna utveckling fortgår och förstärks enligt de planer och ambitioner som finns så bedöms Sverige, genom elektrifieringen, ha goda förutsättningar att nå sitt nettonollutsläppsmål till 2045. Elektrifiering är inte den enda åtgärden som erfordras för den klimatpolitiska omställningen utan kommer att ackompanjeras av andra åtgärder som exempelvis ökad användning av biobränslen och effektiviseringar. Däremot pekar väldigt mycket på att elektrifiering kan bli den enskilt viktigaste åtgärden för att omställningen ska ske tillräckligt snabbt och i tillräcklig omfattning. Det finns dock ett antal viktiga omständigheter som kan utgöra hinder för en ökad elektrifiering och, därmed på sikt, äventyra de svenska klimatmålen. En omfattande elektrifiering av det slag som sannolikt krävs, och som analyseras i denna rapport, innebär en infrastrukturell kraftansträngning inte minst med avseende på utbyggnad av elnätsinfrastruktur och elproduktion. Ledtiderna för sådana satsningar kan av flera skäl bli mycket långdragna. Detta bidrar till ökade osäkerheter och riskerar leda till att projekt som syftar till minskade växthusgasutsläpp men som kräver ansenliga mängder el inte blir av. En genomgång av olika studier indikerar att den svenska elanvändningen kan komma att i princip fördubblas till 2050 givet att elektrifieringen blir omfattande inom industri och transporter. En omfattande elektrifiering är i grund och botten en önskvärd utveckling med tanke på klimatutmaningen. Men denna utveckling kommer också att fordra en bred samhällelig uppslutning för att bli lyckosam.
|
|
| 5. |
- Johnsson, Filip, 1960, et al.
(författare)
-
Kommunala vetot – landbaserad vindkraft
- 2023
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Ska elektrifieringen och klimatomställningen lyckas måste den fossilfria elproduktionen öka snabbt och radikalt. Vindkraft och solkraft har lägst kostnader och går snabbast att bygga ut. På sikt kan kärnkraft komma in men dess kostnader är osäkra och det råder även olika syn huruvida sådan ska utgöras av dagens storskaliga kärnkraft eller nyutvecklade små och modulära reaktorer. I Energimyndighetens scenario för hög elektrifiering tredubblas den landbaserade vindkraften från 33 TWh år 2022 till 100 TWh redan år 2035. Detta försvåras eller kan omöjliggöras av att kommunerna genom snitt veto och stoppar alltmer landbaserad vindkraft. Det kommunala vetot har hittills stoppat minst 20–26 TWh vindkraftsel, mer än dubbelt så mycket som Ringhals 1 och 2 producerade. Genom det kommunala vetot kan en kommun kan säga nej till vindkraft (och kärnkraft) utan att samtidigt säga ja till något annat eller direkt ta några konsekvenser av sitt nej. Mot bakgrund av den ökade polariseringen i energidebatten som initierades i och med debatten som föregick det senaste valet har vi granskat det kommunala vetot, med fokus hur de olika partierna har röstat i 320 olika omröstningar om inlämnade ansökningar för ny vindkraft. Sex slutsatser är möjliga: - Från samförstånd till splittring. Nästan hälften av alla beslut har varit enhälliga, allra oftast tillstyrkan, men under senare år har andelen enhälliga beslut minskat kraftigt. - Andelen veton har ökat kraftigt under de senaste två åren. Av de ansökningar som fick sitt beslut 2014-2020 avstyrktes 22 procent av kommunerna, men under perioden 2021-2022 avstyrktes hela 48 procent. Moderaternas avslagsandel ökade mycket kraftigt, från 25 procent under den tidigare perioden till 59 procent under 2021-2022. Kristdemokraterna röstade nej i varannan omröstning under 2021-2022, SD sade nej i 88 procent av fallen, medan övriga partier ville avstyrka i mellan 29 och 38 procent av omröstningarna. - Den ökade polariseringen sammanfaller med kärnkraftsprofilering. Både Kristdemokraterna och Moderaterna lyfter fram kärnkraften samtidigt som de poängterar att det också krävs vindkraft, men deras kommunala företrädare väljer i stället bort vindkraften. - Samtliga partier kan bidra till att utöka vindkraften. Sett över hela perioden har Centerpartiet högst andel tillstyrkan, följt av Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Därefter kommer Kristdemokraterna och Moderaterna, före Liberalerna och Vänsterpartiet. Samtliga dessa partier kan bli ”vågmästare” i kommande omröstningar. - Om både Socialdemokraterna och Moderaterna säger ja så blir det ja. Sverige har två stora partier som är ledare inom sina respektive block. I samtliga 178 omröstningar (utom en) där både Socialdemokraterna och Moderaterna har röstat ja har ansökan tillstyrkts av kommunen. S och M skulle alltså kunna göra en överenskommelse om att verka för kommunal tillstyrkan inom sina respektive partier. Detta är också i linje med Moderaternas nya där uttrycker en mer positiv syn på vindkraft. - Det krävs incitament för närboende, bygd och kommuner. Myndigheter och utredningar har lämnat en rad förslag för att minska andelen veton. Det allra viktigaste är att kommuner som tillstyrker fossilfri elproduktion, både kärnkraft och vindkraft, får en statlig ersättning vid utbyggnad. SHOW LESS
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Johnsson, Filip, 1960, et al.
(författare)
-
Studie av förutsättningar och hinder för vindkraftsutbyggnad
- 2022
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Inledning Svenska myndigheter förväntas sammantaget möjliggöra 200 TWh vindkraft, vilket är sju gånger så mycket som vindkraften producerade år 2021 och väsentligt mer än nuvarande elproduktionen om 166 TWh. Bakgrunden är det växande elbehovet för elektrifieringen och klimatomställningen i Sverige. Svensk Näringsliv och basindustrin i Sverige är tydliga med att dom vill se en kraftig utbyggnad av alla kraftslag inklusive vindkraft. I mars 2022 uppgav Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke: ”De hinder som finns för att vindkraften ska växa fortare ska också undanröjas. Vi är helt beroende av massvis av mer vindkraft.” Politiskt finns olika syn på vindkraftens roll. I denna rapport, som färdigställdes strax efter valet, bortser vi helt från hur den nuvarande M/KD/L-regeringen kan antas förhålla sig till vindkraften, då detta var oklart. Landbaserad vindkraft På kort sikt ökar den landbaserade vindkraften från 27 TWh år 2021 till förväntade cirka 50 TWh år 2024. Därefter är det svårt att förutse utbyggnadstakten, mer än att den kommer att avta. Utvecklingen beror i hög utsträckning på vad som händer med aktuella projekt. Det finns (årsskiftet 2021/22) totalt cirka 3 400 landbaserade vindkraftverk som antingen beviljats tillstånd men där det ännu inte tagits investeringsbeslut, eller där det lämnats in eller förbereds en tillståndsansökan. Rent teoretiskt: Om samtliga verk skulle förverkligas, och i genomsnitt producera 20 GWh, skulle produktionen uppgå till 68 TWh. Om tio procent förverkligas blir det alltså 6,8 TWh. Man kan beskriva utvecklingen för den landbaserade vindkraftens utveckling i fem olika trender: · antalet samråd ökar · antal och andel samråd som inte leder till ansökan ökar · antalet ansökningar ligger jämnt men förväntas öka · antalet ansökta verk som beviljas minskar · andelen ansökta verk som beviljas minskar För att behålla vindkraftens nuvarande utbyggnadstakt (7 TWh/år), och möta det ökade elbehovet, måste det installeras cirka 280 nya vindkraftverk om året, men under 2021 var det bara 130 verk som beviljades tillstånd (medan 454 fick avslag). Det bör också noteras att Svenska kraftnät planerar att senarelägga anslutningen, från år 2026 till år 2029, av 57 av de 130 verk som beviljades 2021. Westander Klimat och Energi har granskat 276 landbaserade vindkraftsansökningar, med totalt 5 455 verk, som mellan 2014 och 2021 beslutats i första instans och slutligt avgjorts eller återkallats. Av dessa verk har 45 procent beviljats, medan 55 procent inte beviljats tillstånd. Under 2021 var det bara 22 procent av verken som beviljades tillstånd. Vi har granskat skälet till att 2 640 verk i sammanlagt 148 ansökningar inte beviljades tillstånd. De vanligaste anledningarna är kommunernas veto (51 procent av verken), arter och naturvård (24 procent), rennäringen (12 procent) och Försvarsmakten (5 procent). Notera att samtliga dessa anledningar också stoppade ett stort antal projekt och verk i ett tidigare skede, före ansökan. När det gäller det kommunala vetot har det, när man också inkluderar projekt i tidigare skede än ansökan, stoppats minst 2 097 verk i 118 projekt. Vi uppskattar att vetot stoppat 15–20 TWh vindkraftsel från att realiseras. Kommunala vetot. Det har presenterats en rad olika förslag om vad regering och riksdag kan göra för att reducera andelen vindkraftsprojekt som stoppas av vetot. Det handlar om planeringsstöd till länsstyrelserna, planeringsstöd till kommunerna, kompensation för närboende och incitament till kommunerna, tidigarelagt beslut som inte kan återkallas samt släckt hinderbelysning när inget flyg är i närheten. Den faktor som sannolikt får störst påverkan för den landbaserade (och kustnära) vindkraftsutbyggnaden är om staten inför långsiktiga och omfattande ekonomiska incitament till de kommuner som tillstyrker ny vindkraft i kommunen. Det skulle också kunna påverka kommuner som redan använt sitt veto att ompröva sina ställningstaganden. Försvarsmakten. Det har också presenterats en rad förslag avseende samexistens mellan vindkraft och Försvarsmakten, exempelvis vill Energimyndigheten ha ett tillägg i Försvarsmaktens instruktion. Rennäring. Det har, så vitt vi vet, inte presenterats förslag avseende samexistens mellan vindkraft och rennäring, men denna konflikt var en av orsakerna till att Klimaträttsutredningen backade och inte föreslog en avvägningsregel för viktning av klimat och påverkan på människa och natur. Artskyddet. När det gäller artskyddet har regeringen aviserat förändringar som ska innebära att hänsyn inte behöver tas till varje enskild fågel. Kanske kommer också ett nytt EU-direktiv att påverka. Havsbaserad vindkraft Mellan åren 2018 till 2021 reducerades planerna för havsbaserad vindkraft i Sverige från 50 till 20–30 TWh. Den förra regeringen ville ”möjliggöra” 120 TWh havsbaserad vindkraft och gav Energimyndigheten och andra myndigheter i uppdrag att identifiera områden som kan möjliggöra 90 TWh havsbaserad vindkraft utöver de 20–30 TWh som befintliga havsplaner bedöms möjliggöra. Energimyndigheten ska redovisa arbetet senast den 31 mars 2023. I dagsläget finns det bara cirka en halv TWh havsbaserad vindkraft och sex av de åtta senaste ansökningarna har fått avslag. Ett av de två projekt som beviljats kan stoppas av kommunala vetot. Samtidigt pågår en snabb och kraftig utveckling som går att mäta i antalet ansökningar om elanslutning, inledda samråd och ansökningar: · Det fanns i mars 2022 ansökningar till Svenska kraftnät om att ansluta havsbaserad vindkraft från 42 områden, där potentialen (när man räknat bort överlappningar) uppgick till 90 GW eller 378 TWh (vid 4 200 fullasttimmar). · Mellan den 1 januari 2014 och den 31 december 2021 inleddes minst 35 samråd om 4 320 havsbaserade vindkraftverk, motsvarande cirka 272 TWh. Hela 22 av samråden inleddes 2021. · Det hade, vid årsskiftet 2021/2022, lämnats in tio ansökningar avseende 849–869 verk havsbaserad vindkraft som ännu inte var avgjorda, motsvarande cirka 54 TWh. Tre av ansökningarna avser samma områden. Potentialen redan till 2030 är stor. Det finns ledig kapacitet i näten och projektörer vill bygga så snabbt som möjligt. Hur mycket som byggs beror på politisk vilja, Svenska kraftnäts utbyggnad av nätstationer i havet, Försvarsmaktens uppdrag att möjliggöra ytterligare 90 TWh (utöver 20–30 TWh i befintliga havsplaner), kommuners användning av vetot och att regeringen kortar tillståndsprocesser. I juni 2022 presenterade Svenska kraftnät sina planer för utbyggnad av transmissionsnätet ut i havet. Svenska kraftnät planerar nu för sex havsbaserade anslutningspunkter utanför landets kuster. Dessa skapar förutsättningar för att ansluta upp till 40 TWh ny havsbaserad elproduktion. Den första anslutningspunkten kan vara klar tidigast 2029, den sista 2035. Nästa utlysningsomgång planerar Svenska kraftnät att tidigast presentera 2025 då nya havsplaner är fastställda. Uppdraget om att möjliggöra ytterligare 90 TWh havsbaserad vindkraft via havsplanerna lämnades i februari 2022 till Energimyndigheten, Svenska kraftnät, Försvarsmakten, Havs- och vattenmyndigheten, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket, Statens jordbruksverk och Sveriges geologiska undersökning. Därefter ska Havs- och vattenmyndigheten driva arbetet vidare och senast i december 2024 lägga fram förslag till reviderade havsplaner. Det finns en relativt god bild av hittillsvarande och planerad vindkraftsutbyggnad. Men det saknas en analys av förutsättningar, hinder och förslag för att möjliggöra ambitionen om 120 TWh. Det tre viktigaste hindren är, enligt vår bedömning, den långsamma nätutbyggnaden i kombination med långa och okoordinerade tillståndsprocesser, Försvarsmaktens motstånd samt kommunala veton i Sveriges sjöterritorium. Dessa hinder berörs nedan. Nätutbyggnad och handläggningstider. Det finns ingen kartläggning av handläggningstider för havsbaserad vindkraft, men den förra regeringen ville ha ett mål om en halverad tillståndstid för ”vindkraft långt ute till havs”. Även den nuvarande regeringen har uttryckt att de vill se kortare tillståndstider. Regeringen kan ge Svenska kraftnät i uppdrag att påskynda utbyggnaden och regeringen kan konkretisera målet om handläggningstider så att det inte bara avser ”vindkraft långt ute till havs”, utan också vindkraft i Sveriges sjöterritorium (ut till 22 km från kusten), där det går snabbast att bygga ut. Försvarsmakten. Försvarsmakten har under perioden 1 januari 2017 till februari 2022 avstyrkt nio av tio vindkraftverk till havs, eller drygt 3 000 sådana vindkraftverk. Under 2021 lämnade Försvarsmakten 24 yttranden om havsbaserade projekt, varav endast fyra var ”helt eller delvis” förenliga med riksintresset, medan 20 (83 procent) ansågs innebära ”risk för skada”. Som nämnts ovan är Försvarsmakten en av de myndigheter som nyligen fått i uppdrag att möjliggöra ytterligare 90 TWh havsbaserad vindkraft, utöver de 30 TWh som ryms i nuvarande havsplaner. Försvarsmakten har också i uppdrag i regleringsbrev att ”utveckla förmågan till tidig dialog och samverkan med relevanta myndigheter och organisationer i planerings- och prövningsprocesser för förnybar energiproduktion”. FOI har, på uppdrag av Energimyndigheten och Försvarsmakten, utarbetat en rapp
|
|
| 8. |
- Johnsson, Filip, 1960, et al.
(författare)
-
Utökad elproduktion till 2030
- 2022
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Vi, Filip Johnsson och Markus Wråke, presenterade på DN Debatt[1] den 11 mars en debattartikel om potentialen att bygga ut den svenska elproduktionen till 2030: ”Hantera båda kriserna genom mer elproduktion.” Den enda replik[2] som publicerades avsåg att artikeln inte inkluderade potentialen med återstart av Ringhals 1, vilket bemöttes i slutrepliken[3]. Det framfördes inte heller någon kritik mot de angivna potentialerna i andra sammanhang, så vitt vi kunnat se. I artikeln summerades potentialen för de olika kraftslagen: ”Sammantaget är det fullt möjligt att öka Sveriges elproduktion med ungefär 140 TWh fram till 2030, vilket motsvarar hela Sveriges nuvarande elanvändning. Denna nivå ligger i linje med det långsiktiga behovet för att möta elektrifieringen och möjliggöra klimatomställningen – men produktionen kan tidigareläggas.” Detta dokument utgår från de nedbrutna angivna TWh-siffrorna i debattartikeln, och kompletterar med fler källor och resonemang. I början av varje stycke återges vad som angavs i debattartikeln.
|
|
| 9. |
- Karka, Paraskevi, 1982, et al.
(författare)
-
Production costs of advanced biofuels using a multi-component learning curve model
- 2021
-
Ingår i: Computer Aided Chemical Engineering. - 1570-7946. ; , s. 1937-1942
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- The production costs of advanced biofuel options are currently higher than those of their fossil fuel equivalents. Capital Expenditures (CAPEX) for the production of liquid biofuels for road, aviation and marine transport sectors have a significant contribution to the overall production cost, together with the feedstock cost. It is, therefore, important to estimate the potential for cost reduction through R&D and experience in assembling a growing number of respective plants (i.e., from first-of-a kind (FOAK) to the Nth plant (NOAK)), which comprise a mix of established and innovative technological components. This could provide valuable information to stakeholders for the expected investment costs to meet European Commission goals in 2050. This study adopts a methodological framework based on the “learning curve theory” to estimate cost reduction as a result from the experience of technology implementation, in terms of numbers or capacity of units implemented. This work applies the learning theory as a multicomponent analysis, which requires a systematic decomposition of the entire production process to identify established and innovative technological components that can be analysed in detail using the corresponding technoeconomic data. The analysis showed that CAPEX reduction in the range of 10-25% could be expected to reach capacities corresponding to NOAK plants in 2050. To reach further CAPEX reduction of 40%, for example, would require higher cumulative annual growth rates to achieve two orders of magnitude increase of cumulative installed capacity. This corresponds to hundreds of GWs or equivalently some hundreds or thousands of large-scale plants to meet the goal of 20-25% transportation fuels consumption to be covered by advanced biofuels in 2050.
|
|
| 10. |
- Martinez Castilla, Guillermo, 1993, et al.
(författare)
-
Calcium looping for combined CO 2 capture and thermochemical energy storage
- 2023
-
Ingår i: Circular Economy Processes for CO2 Capture and Utilization: Strategies and Case Studies. - 9780323956680 ; , s. 119-162
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- The carbonation of calcium oxide (CaO) has been extensively investigated concerning the separation of CO2 from gaseous streams. The carbonation reaction is of special interest in postcombustion processes for the capture of CO2 since the produced calcium carbonate (CaCO3) can be calcined in a separate reactor to generate a stream of pure CO2 for sequestration and storage. The cycle, which consists of carbonation and calcination reactions, involves considerable heat of reaction, rendering the process relevant not only for CO2 capture but also for energy storage purposes in the form of thermochemical energy storage (TCES). Energy storage is envisioned as an important flexibility measure to increase the penetration of variable renewable electricity (VRE), thereby increasing the value of VRE due to the reduced share of generation that needs to be curtailed. In this chapter, the general characteristics of the calcium looping process for both CO2 capture and energy storage are presented. Thereafter, the process that combines these two features is described, focusing on its layout specifications, associated opportunities and challenges, and the most recent advances toward its development.
|
|
